.

Vänner kommer och vänner går men du är en av dem som jag vill ska bestå, 3 år är lång tid. Det har varit 3 år med blandade känslor,både bra & dåliga. Men du, håller du inte med om att de tider som har varit bra verkligen har varit super? De minnerna jag har med dig är värdefulla, och om dethär nu är slutet så vet du att jag alltid kommer att finnas här för dig, jag kommer alltid ställa upp om du behöver något för du är viktig för mig.
Nu kommer de där satans tårarna igen, tårar av tanken på att det känns som om du har gett upp. Känslan av att du inte vill kämpa för oss längre, känslan av att du mår dåligt av mig, eller rättare sagt av denhär skiten... Varje gång jag tänker på dethär kommer dem.
Vi hade ju så mycket planer, så mycket saker vi skulle göra, så mycket vi skulle hinna med och vi sa alltid att vi hinner för hallå? vi har ju hela livet framför oss. Vad va det som hände? Efter mycket tänkande på saken har jag kommit fram till att det var nog inte mycket som hände det var nog snarare verkligheten som kom ikapp oss, jag menar alla har bra och dåliga tider men när de dåliga tiderna kommer så får man ta och kämpa, båda måste göra det. Jag tycker inte dethär är någons fel och jag vet inte hur du tycker men det är så jag tycker och denhär texten beskriver rätt bra en del hur jag känner också. Jag vet inte vad jag mer ska säga? Du vet vem du är, du vet att det är dig jag pratar om/med nu. ..

"När allt inte är som det ska och
 verkligheten hinner ikapp drömmarna"

//R,