.

Tårararna rinner och jag försöker säga till dem att det räcker nu, att det inte gör nånting bättre av att de faller nedför min kind men de vill inte lyssna. Mitt hjärta känns som om det går itu bit för bit för att snart raseras totalt. När tårarna slutar för en stund så känns allt tomt, någonting fattas. En bit som gör pusslet helt fattas och kommer inte tillbaka på ett bra tag och det gör ont, det gör så fruktasvärt jävla ont. fan fan fan fan, jag vill inte. 

 

Jag tänkte bädda sängen nyss så jag tog i vanlig ordning upp två påslakan och flera olika kuddfodral för att sedan komma upp och finna mig själv, stirrandes på sängen. Jag hade upptäckt att det nu bara behövs ett påslakan och två kuddfodral då det nu bara kommer att sova en person i den stora sängen istället för två. Då brast det lite till, flera tårar strömmade nedför kinden och när jag fick kontakt med mig själv igen så befann jag mig i total olycka.

 

För det var först då, i den sekunden, som jag förstod att han verkligen har flyttat. Mitt kärlek har ökat avståndet från ynka 2-3 mil till nuvarande 60-70 mil och har planer att bo kvar där minst 5 år. Fan så eländigt det känns och fan så idiotisk jag känner mig, Istället för att gråta borde jag glädjas åt att han gör det han vill med sitt liv, att han uppfyller sina drömmar och att han faktiskt inte flyttar föralltid. Självklart gör jag det också, självklart så är jag lycklig för hans skull men ibland måste man få må lite dåligt också, man måste få gråta och man måste få bearbeta att de som man så väl kände till nu har blivit något obekant och nytt och att verkligheten inte ser likadan ut som i mina drömmar.

 

Det är nu jag måste vara stark, sätta upp en fasad som jag sedan kan luta mig tillbaka mot då det känns jobbigt. Lita på att mina vänner inte låter mig deppa för mycket och att allt kommer att bli bra. Det är 5 år, inte hela livet. Det kommer att gå gå, nej det MÅSTE gå bra för annars vet jag inte vad jag tar mig till. 

 

Hur blir man lycklig igen när lyckan känns så avlägset långt bort? Hur blir man av med klumpen i magen och tårarna som trycker bakom ögonen? Hur gör man för att inte känna sig ledsen och förlorad när allt känns otympligt och helt värdelöst? Hur blir man av med ångesten och längtan? Och viktigast av allt, när blir allt bra igen ?