.

 

 

Du är den finaste jag mött.
inte  påmålad och falsk som andra,
du har väckt upp det jag trott var dött.
Ja, du är den finaste jag mött.


- Ibland får han till det, den där Magnus Uggla.

 

Den låten, de minnena, den bubblan vi levde i som var så perfekt.

Den låten har fortfarande stor betydelse, de minnena kommer jag fortfrande ihåg, varenda en, den bubblan vi levde återgick snabbt till verklighet och det var inget roligt alls. Men bubblan kom snabbt tillbaka och likaså lyckan och en bättre och mer lycklig verklighet men den kunde spräckas likafort igen.

Att leva i en såkallad "bubbla" kan vara farligt men ack så underbart när allt går som de ska, när är perfekt och man kan stanna upp och ta en minnut från vardagen och tänka "nu är jag lycklig, nu är allt så jävla bra" då har man en verklighet som egentligen alla borde få känna igen sig i, en verklighet som är så fin, perfekt och alldeless underbar.

När man kan släppa alla hämningar, allt som gör en ont, allt som drar en ner och gör en olycklig, när man kan släppa det och gå vidare med det som betyder, de som man litar på och de som man älskar och de som älskar en tillbaka likamycket, då har man uppnåt en lycka som är viktigare än allt annat.

Men sen kommer man ner i en svacka igen, där mycket känns ovärt och inte kul alls, det är så lätt att bara trilla över kanten mellan lycka och olycka och lika lätt att trilla tillbaka igen men det viktigaste är att känna, tänka efter och handla utefter sina egna åsikter, göra sina egna val och följa det man tycker är viktigt i livet, att vara olycklig ibland är okej när man är så jävla sjukt lycklig den mesta delen av tiden.