DÅ BEFANN JAG MIG I TOTAL OLYCKA
Tårararna rinner och jag försöker säga till dem att det räcker nu, att det inte gör nånting bättre av att de faller nedför min kind men de vill inte lyssna. Mitt hjärta känns som om det går itu bit för bit för att snart raseras totalt. När tårarna slutar för en stund så känns allt tomt, någonting fattas. En bit som gör pusslet helt fattas och kommer inte tillbaka på ett bra tag och det gör ont, det gör så fruktasvärt jävla ont. fan fan fan fan, jag vill inte.
Jag tänkte bädda sängen nyss så jag tog i vanlig ordning upp två påslakan och flera olika kuddfodral för att sedan komma upp och finna mig själv, stirrandes på sängen. Jag hade upptäckt att det nu bara behövs ett påslakan och två kuddfodral då det nu bara kommer att sova en person i den stora sängen istället för två. Då brast det lite till, flera tårar strömmade nedför kinden och när jag fick kontakt med mig själv igen så befann jag mig i total olycka.
För det var först då, i den sekunden, som jag förstod att han verkligen har flyttat. Mitt kärlek har ökat avståndet från ynka 2-3 mil till nuvarande 60-70 mil och har planer att bo kvar där minst 5 år. Fan så eländigt det känns och fan så idiotisk jag känner mig, Istället för att gråta borde jag glädjas åt att han gör det han vill med sitt liv, att han uppfyller sina drömmar och att han faktiskt inte flyttar föralltid. Självklart gör jag det också, självklart så är jag lycklig för hans skull men ibland måste man få må lite dåligt också, man måste få gråta och man måste få bearbeta att de som man så väl kände till nu har blivit något obekant och nytt och att verkligheten inte ser likadan ut som i mina drömmar.
Det är nu jag måste vara stark, sätta upp en fasad som jag sedan kan luta mig tillbaka mot då det känns jobbigt. Lita på att mina vänner inte låter mig deppa för mycket och att allt kommer att bli bra. Det är 5 år, inte hela livet. Det kommer att gå gå, nej det MÅSTE gå bra för annars vet jag inte vad jag tar mig till.
Hur blir man lycklig igen när lyckan känns så avlägset långt bort? Hur blir man av med klumpen i magen och tårarna som trycker bakom ögonen? Hur gör man för att inte känna sig ledsen och förlorad när allt känns otympligt och helt värdelöst? Hur blir man av med ångesten och längtan? Och viktigast av allt, när blir allt bra igen ?
KÄRLEK VID SISTA ÖGONKASTET
När man är två vänner som tar vänskapen till en ny level och tacklar livets nivåer tillsammans då kommer det ibland motgångar. Ibland sådana enkla motgångar som endast kräver att man med hjälp av varandra tar sig till nästa nivå och sen så löser sig allt. Men ibland kommer det motgångar som är en aning svårare, som kräver mer tid och engagemnang från båda parterna och som ibland kan betyda slutet av en era. Men i ett spel kan man ibland få lyckan att vinna ett till liv, en ny chans att jobba sig upp till en ny nivå och har man tur då så blir lyckan total och man tar sig tillsammans vidare till den sista nivån och nivån efter det.
Men efter regn kommer solsken och ibland lär man sig utifrån den svåra vägen utan en massa extra liv och chanser.
Ibland är det okej att inte vara okej och ibland är det okej att gråta och bryta ihop. Men satan va bra man kan bli på att dölja sorgen man känner bakom ett "glatt" leende, ett skämt eller en enkel vits. Man kan bli så bra på att skämta bort tårarna som rinner när man är ensam, sorgen man känner när ingen ser och lyckan för livet som blir till hat när ingen hör. Man blir så bra på att dölja sin svaghet bakom en styrka för att inte tynga de man älskar mest med sin olycka.
Ibland kan man bli så bra på att dölja det negativa så att man själv sedan börjar tro på det, men sen när mörkret faller och tankarna börjar snurra igen så kommer allting tillbaka. Sedan försöker man vara stark igen, vara stark för sig själv och för den man älskar. Man försöker vara stark och utstråla en stolthet som är så sann för den man älskar men som döljer sig över en känsla av att man egentligen vill vara själviskt och säga något helt annat än vad som kommer ut ur munnen, men det gör man inte. Man försöker istället visa en lycka och någon sorts känsla av att allt kommer att bli bra tillslut. Man försöker visa att det inte finns några tvivel, man försöker visa något som man själv tvivlar på.
För när man har blivit sårad, när man har fått sitt hjärta krossat, när man tror att man har älskat på riktigt och när man vet hur snabbt lycka kan förvandlas till gråt så är man rädd. Man är rädd att få sin lycka tagen ifrån sig, sina drömmar krossade och det planerade förstört. När man har varit på toppen är man så rädd för att nå botten igen.
För när man har någon som talar om för en hur vacker man är när man själv inte tycker det, när man har någon som talar om hur värdefull man är när man själv inte tycker att man är värd mer än en smula, när man har någon som ställer upp i vått och torrt, när man har någon som får en att skratta när man bara vill gråta, när man är två vänner som tar vänskapen till en ny level och tacklar spelets nivåer tillsammans, när man hittar någon som man litar på till 110% och som man vet litar på en tillbaka och när man har någon som jag har, ja då är man fan så rädd för att förlora och bli förlorad.
När man hittar den personen som man vill vara med dag in och dag ut och när man bara vet att detta måste vara äkta kärlek, när man hittar den personen som man kan kalla sin bästaste vän och kärlek här i livet ja då är lyckan uppnådd och då borde inte resten spela någon roll, det borde vara ren och äkta kärlek fram till sista ögonkastet.
EN MÄSTARE PÅ ATT STRESSA I ONÖDAN OCH SÅ JÄVLA RÄDD FÖR ATT BLI ENSAM KVAR
Ibland har man sådana där veckor, sådana där allt man gör blir fel, sådana veckor där varje dag blir ett misslyckande och varje minut bara för med sig dåliga beslut och ännu sämre besked. Förra veckan va en sådan vecka.
Det började redan på måndagen där pappa väcker mig och min bror med ett besked, hans syster, vår faster, hade gått bort på morgonen och lämnat oss med sorg och saknad. Redan i det ögonblicket så kunde man känna vilken skitig vecka det skulle bli..Det är så fruktansvärt hemskt och läskigt att en människa bara kan försvinna sådär, försvinna och lämna jorden på blott några sekunder, att livet kan vara över och att man kan bli lämnad ensam kvar och det går inte att göra något åt det.
Jag är så jäkla rädd för just det, att bli lämnad ensam kvar, att inte veta vad jag vill, att inte uppleva allt det jag vill och att vara missnöjd med de saker jag gjorde sen när jag inte längre har chansen till det.
Jag är så rädd att inte veta vad jag ska göra av mitt liv och sen bli lämnad ensam kvar medan alla andra gör sin grej och vet vad de vill. Jag vet att jag är en mästare på att stressad och så jävla rädd för att bli ensam kvar men inte ens det kan jag göra något åt just nu. Maktlös över mitt eget liv känns det nästan som fast det verkligen är helt tvärtom! Jag har ju chansen att göra precis vad jag vill, upptäcka exakt vad jag känner för och lämna verkligheten för ett tag. Jag har chansen att leva mitt liv exakt som jag vill det och skapa det liv som jag alltid har drömt om...Jag måste bara komma på vad det är först.
Det började redan på måndagen där pappa väcker mig och min bror med ett besked, hans syster, vår faster, hade gått bort på morgonen och lämnat oss med sorg och saknad. Redan i det ögonblicket så kunde man känna vilken skitig vecka det skulle bli..Det är så fruktansvärt hemskt och läskigt att en människa bara kan försvinna sådär, försvinna och lämna jorden på blott några sekunder, att livet kan vara över och att man kan bli lämnad ensam kvar och det går inte att göra något åt det.
Jag är så jäkla rädd för just det, att bli lämnad ensam kvar, att inte veta vad jag vill, att inte uppleva allt det jag vill och att vara missnöjd med de saker jag gjorde sen när jag inte längre har chansen till det.
Jag är så rädd att inte veta vad jag ska göra av mitt liv och sen bli lämnad ensam kvar medan alla andra gör sin grej och vet vad de vill. Jag vet att jag är en mästare på att stressad och så jävla rädd för att bli ensam kvar men inte ens det kan jag göra något åt just nu. Maktlös över mitt eget liv känns det nästan som fast det verkligen är helt tvärtom! Jag har ju chansen att göra precis vad jag vill, upptäcka exakt vad jag känner för och lämna verkligheten för ett tag. Jag har chansen att leva mitt liv exakt som jag vill det och skapa det liv som jag alltid har drömt om...Jag måste bara komma på vad det är först.
Just nu vill jag helst bara glömma förra veckan som var ett totalt fiasko och se framåt, titta på framtiden och tänka på hur jävla bra allt kommer bli, hur det än blir, för jag vet att det bara är jag som kan se till hur allt blir tillslut och jag ska se till att det blir så jävla bra!
IF THERE EVER COMES A DAY WHEN WE CAN´T BE TOGETHER, KEEP ME IN YOUR HEART, I´LL STAY THERE FOREVER
Tänk om, ifall att, kanske, om, när, framtiden.
Ibland skulle jag bara vilja titta in i en liten kula för att bara för en sekund veta vad som komma skall, veta att allt kommer lösa sig, att det kommer ordna sig och att ingen kommer att försvinna utan att hitta tillbaka hit igen, hem.
Jag är inte rädd, jag tycker bara inte om att leva i en lycka så total som nu, när den kanske kanske kanske tas ifrån mig för att sedan komma tillbaka till mig igen. Jag tycker inte om att veta att allt kan och kommer att förändras. Att det inte kommer vara som det alltid har varit. Jag tycker om att leva i den säkerthet och trygghet som jag har byggt upp här, här hemma i Uppsala med de jag älskar av hela mitt hjärta.
Men självklart vill jag också härifrån, jag vill utforska, upptäcka och uppleva saker som jag aldrig har förut, jag vill prova mina vingar och se vart de tar mig, jag vill leva livet fullt ut
.
Så vad stoppar mig? Osäkerheten, framtiden och rädslan att bli vuxen?
Jag vet faktiskt inte, kanske är det en blandning av allt men mest att jag inte kan kontrollera detta, jag kan inte ha koll, skriva "komma ihåg listor" eller planera detta, utan det händer om det händer och ifall det inte händer så kommer något annat att hända men allt detta kommer tiden att visa och DET skrämmer mig.
Så vad stoppar mig? Osäkerheten, framtiden och rädslan att bli vuxen?
Jag vet faktiskt inte, kanske är det en blandning av allt men mest att jag inte kan kontrollera detta, jag kan inte ha koll, skriva "komma ihåg listor" eller planera detta, utan det händer om det händer och ifall det inte händer så kommer något annat att hända men allt detta kommer tiden att visa och DET skrämmer mig.
//Ett kontrollfreak
VA INTE RÄDD, DET ÄR BARA DAGS
Att sätta ord på känslor, att skriva ner det i riktiga meningar som berättar hur det känns, att kunna beskriva, inte bara för andra utan också för en själv.
Att veta vem man är, veta varför man tycker si och så, varför man retar sig på vissa saker och blir ledsen för andra.
Att veta vem man är, veta varför man tycker si och så, varför man retar sig på vissa saker och blir ledsen för andra.
Att känna att man duger, att man räcker till, att ha självförtoende. Självförtroende?
Det är väl en sån sak som de rika snygga och populära tjejerna har i filmer, de som har allt och inte saknar något. Finns det någon sån människa? Som faktiskt har allt, som aldrig känner sig ensam, fattig, ful, sviken, sårad eller kluven.
Någon som är perfekt? Men vad är då perfekt? Att må bra och vara glad hela tiden, att aldrig känna negativa känslor? Nej tack!
Även fast jag inte tycker om att må dåligt så känner jag hellre negativa känslor än att inte känna något alls. Jag känner hellre lite för mycket liksom, jag är nog bara en sån människa.
En sån som tänker och funderar lite väl mycket, en sån som gärna drar egna slutsatser och mår lite sämre själv än att konfrontera och berätta hur jag egentligen känner, iallafall ibland. Jag är nog en sån som tycker om att hålla mina känslor för mig själv fast jag egentligen vill prata med någon, men samtidigt vill man inte vara någon börda, man vill inte erkänna sig svag och man vill inte göra andra ledsna eller besvikna för kanske är det bara jag som tänker på fel sätt? Kanske är det bara jag som måste erkänna.....att det är dags!
KÄRLEK SOM KÄRLEK
SOMEDAY, SOMEONE WILL WALK INTO YOUR LIFE AND MAKE YOU REALIZE WHY IT NEVER WORKED OUT WITH ANYONE ELSE
Funderar, grubblar, tänker och stirrar mig blind på en blinkande pil.
Vill säga så mycket ja inte kan sätta ord på, vill säga så mycket men ändå hålla det för mig själv. Pilen fortsätter att blinka, det störde mig inte först men nu är den ganska jobbig, den bara väntar på att jag ska skriva nästa bokstav, nästa ord och nästa mening.
Den vill skynda på men det vill inte jag. Jag vill bara stanna tiden för att inse hur lycklig jag är men ändå är lyckan en rädlsa, att vara lycklig innebär att man kan bli ledsen lika fort igen. Men det är något jag försöker tänka bort.
Pilen blinkar fortfarande, eller kallas det för pil? Det kanske snarare är ett sträck...ingen bryr sig.
Funderar, grubblar, tänker och stirrar mig blind på ett blinkande sträck när jag egentligen borde lägga huvudet på kudden och försöka somna in.
Men det är svårt att sova själv när man är van att ha någon som håller om en, någon som är vid ens sida och får en att känna sig trygg.,...Att känna sig trygg. Trygghet, trygghet är något som jag värderar så högt, efter att ha känt sig så osäker och rädd i sitt eget hem så är tryggheten en önskan att få tillbaka.
En önskan som har gått i uppfyllelse då någon nu fyller den platsen som är tom bredvid mig i sängen, som gör att ja sover tryggt om nätterna. Någon speciell.
En person som fick mig att inse varför det aldrig har funkat med någon annan, någon som fick mig att känna äkta känslor, någon som får mig att känna mig trygg..
Funderar, grubblar, tänker och stirrar mig blind på ett blinkande sträck och skriver en konstig text. En konstig text om en viktig person.
DE BÖRJADE SOM FRÄMLINGAR DÄR EN VÄNSKAP SEDAN UTVECKLADES TILL NÅGOT MYCKET MER ÄN SÅ
Du är den finaste jag mött.
inte påmålad och falsk som andra,
du har väckt upp det jag trott var dött.
Ja, du är den finaste jag mött.
- Ibland får han till det, den där Magnus Uggla.
inte påmålad och falsk som andra,
du har väckt upp det jag trott var dött.
Ja, du är den finaste jag mött.
- Ibland får han till det, den där Magnus Uggla.
DANSA FASTÄN HJÄRTAT BRISTER, DANSA FASTÄN DU INTE ÄR HÄR
Den låten, de minnena, den bubblan vi levde i som var så perfekt.
Den låten har fortfarande stor betydelse, de minnena kommer jag fortfrande ihåg, varenda en, den bubblan vi levde återgick snabbt till verklighet och det var inget roligt alls. Men bubblan kom snabbt tillbaka och likaså lyckan och en bättre och mer lycklig verklighet men den kunde spräckas likafort igen.
Att leva i en såkallad "bubbla" kan vara farligt men ack så underbart när allt går som de ska, när är perfekt och man kan stanna upp och ta en minnut från vardagen och tänka "nu är jag lycklig, nu är allt så jävla bra" då har man en verklighet som egentligen alla borde få känna igen sig i, en verklighet som är så fin, perfekt och alldeless underbar.
När man kan släppa alla hämningar, allt som gör en ont, allt som drar en ner och gör en olycklig, när man kan släppa det och gå vidare med det som betyder, de som man litar på och de som man älskar och de som älskar en tillbaka likamycket, då har man uppnåt en lycka som är viktigare än allt annat.
Men sen kommer man ner i en svacka igen, där mycket känns ovärt och inte kul alls, det är så lätt att bara trilla över kanten mellan lycka och olycka och lika lätt att trilla tillbaka igen men det viktigaste är att känna, tänka efter och handla utefter sina egna åsikter, göra sina egna val och följa det man tycker är viktigt i livet, att vara olycklig ibland är okej när man är så jävla sjukt lycklig den mesta delen av tiden.
Det är då jag dansar fastän hjärtat brister, dansar fast du inte är här, för du vet att jag har gömt mina drömmar precis där din axel blir till hals.
ÄR DET SÅHÄR DET KÄNNS ATT VARA LYCKLIG? DET ÄR INGA PROBLEM
Dagarna rullar på, kom igår hem från en härlig helg ute på landet med fiske, mys framför brasa, kortspel och kvalitetstid med min finaste familj. Igårkväll så blev det Thai mys med underbara vänner och idag har jag jobbat hela dagen, soft!
Snart får jag pussa på min söta pojkvän så dagen slutar underbart som vanligt.
Snart får jag pussa på min söta pojkvän så dagen slutar underbart som vanligt.
Jag bara älskar livet nu för tiden, allt är bara så klockrent och jag börjar undra om det är såhär det känns att vara lycklig? Isåfall är det inga problem
lycka
THE WORST PART ABOUT BEEING LIED TO, IS TO KNOW THAT YOU WERN´T WORTH THE TRUTH
THANK GOOD I FOUND THE GOOD IN GOODBYE
Sämst uppdatering (som vanligt) men jag har inte lust att blogga helt enkelt men jag kan bjuda på lite bilder:
annars så vaknar ja upp varje dag med ett leende på läpparna nu för tiden, jag älskar att leva helt enkelt.
WHEN YOU LET GO OF THE PAST, SOMETHING BETTER COMES ALONG.
Idag är det exakt 100 dagar sedan vi tog studenten, för 100 dagar sedan så tog jag mina sista steg som elev på vårt älskade Fyrisskolan, för 100 dagar sedan så var det den absolut bästa dagen i mitt liv hittills men de kan också har varit en av de värsta för det var exakt 100 dagar sedan jag skiljdes från min klass, älskade NV09C, en klass som på tre år hade blivit som en liten extra familj för mig. För 100 dagar sedan hade jag inga planer och inga planerade framtidsmål. Och nu 100 dagar senare så är det inte mycket som har förändrats! Att leva livet fullt ut, ta vara på varje dag och att ta varje dag som den kommer har blivit mitt nya motto och det följer jag till fullo. Livet leker på i bra takt och ja har inget att klaga på. De va inte så farligt att ta studenten nu när jag tänker efter, det känns mer som om jag blev fri och att jag verkligen tog ett kliv i steget mot att bli vuxen (med en massa ansvar och sånt) men vet ni, jag har klarat de bra hittills så de ska nog gå bra i framtiden i också!
För 100 dagar sedan tog jag ett kliv mot resten av mitt liv och även fast de va de största klivet jag nånsin tagit så känns det så jäkla bra nu!
LONG GONE AND MOVED ON
Oh from this moment on
I'm changing the way I feel yeah
From this moment on
It's time to get real
DET HÄR ÄR VÄRT ATT DÖ FÖR JAG TROR MITT HJÄRTA BLÖDER
Peace and love bjöd på mycket saker men inget så underbart som Veronica Maggios spelning. Det var verkligen obeskrivligt och helt värt att förlora min röst för! Åå vill verkligen tillbaka till de ögonblicket där alla tankar försvann och det enda som gällde var låtarna hon sjöng och texterna som är så vackra och som gick direkt in i hjärtat på mig. När hon spelade "mitt hjärta blöder" så var tårarna inte långt borta kan jag säga.. tänk va ett par låtar kan ha för effekt på en och hur mycket ett par låttexter kan betyda för en...
